På morgonen den 29e september hade mina sammandragningar ändrat karaktär och blivit mycket starkare, redan då anade jag att det snart var dags, men jag trodde inte att det skulle ske inom ett dygn! Dagen flöt på som vanligt och förvärkarna avtog och var borta under hela dagen men kom tillbaka sedan på kvällen runt 21-22. Då låg jag i sängen och andades igenom värkarna men jag kunde fortfarande inte tro att det var på G. När kl var 00-1 något sånt, så hade jag så ont att jag inte kunde ligga stilla, så jag gick upp och satte mig i duschen en stund medan Daniel låg och sov. Sedan gick jag tillbaka till sängen och tog tiden på värkarna och då var de ca 4-5 minuter i mellan. Det var alldeles för jobbigt att ligga stilla så jag tog en dusch till. Efter det, när jag precis lagt mig igen så kände jag hur det bara small till i magen som att en ballong sprack i magen på mig, då gick vattnet. kl kvart i 2. Jag väckte Daniel och sa att vattnet hade gått och han bara flög upp ur sängen. Jag hade inte packat något att ha med mig till förlossningen eftersom jag trodde att det skulle vara ett tag kvar tills det var dags, och att packa samtidigt som man hade 3-4 minuter mellan värkarna var INTE kul. Värkarna blev dessutom mer och mer intensiva och gjorde ondare och jag ringde in till förlossningen som sa att vi skulle komma in så fort vi ville/kunde. Så kl kvart i 3 var vi inne på sjukhuset och kl 07.09 var han ute. Min prins! Jag är så stolt över honom! Han är det finaste som finns.